Hur dum tror du egentligen att jag är? Tror du på fullaste allvar att jag skulle tro på att du tagit en random brud på stan och sagt till dina arbetsgivare att den här tjejen, hon skulle plats i erat gäng, hur dum tror du att jag är när du säger att du kanske har träffat någon men neeeej du känner henne inte. Ni har bara hånglat lite och du har ordnat jobb till denna fullständiga främling. Hur dum tror du att jag är egentligen?

Hur är du funtad som på allvar tror att jag ska bli glad när jag får ett mail där det står att du inte kan synas med någon som ser ut som jag gör? Och när man konfronterar dig säger du att du menade ju inte så. Nähä, men varför skrev du de orden då? Allvarligt talat?

Vet du något sorgligt? Vi var tillsammans i många år men inte ens en sekund har jag saknat dig sedan du flyttade. Inte ens en halv sekund. För den killen jag blev ihop med är död. Någonstans på vägen sista två åren fattade du beslutet att ta dina föräldrars och syskons absolut sämsta sidor och började använda dem själv, ställa dig och säga att du vill inte göra som din pappa och gå bakom ryggen på mig, att du kanske träffat någon men då har du ju gått bakom ryggen på mig. Du har på något ställe träffat en tjej som du lärt känna, som du hånglat med och som du ordnat jobb till. Då har di ju gått bakom ryggen på mig. När tyckte du det var en bra idé att vara otrogen trots att du sett hur ont det gjorde för din mamma och ditt syskon när de blev utsatta för otrohet? Trots att du så många gånger talat om hur lite respekt du har för din far pga det där. När?