Det tog slut. Det gör lite ont, han var verkligen snäll och go men vi kan inte ge varandra det vi behöver och vill ha. Jag kan inte ge honom och han kan inte ge mig. Jag kan inte vara med någon som försöker tvinga mig att älska heller. Det går bara inte. Det kommer göra ont någon dag men det kommer att släppa och det är bättre nu än senare.

Och nu slipper jag störa ihjäl mig över öppna toalettlock ;-)

Jag har några veckor dejtat en person. Men jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag vill. Ena stunden vill jag bygga på det, nästa inte. Anledningen till att jag tvivlar och vacklar är att h*n inte har erfarenhet av egna barn, inte riktigt har full förståelse och plötsligt bara försvinner iväg, gnäller på om det finns något framme, jag prioriterar att umgås med mitt/mina barn i första hand så ja städningen kommer lite i andra hand. Missförstå mig inte, det är inte äckligt och skitigt här hemma. Det kan bli lite stökigt ibland bara. Vi kan ha bestämt att göra något ihop, sedan några dagar senare har h*n ändrat sina planer och går till en kompis eller liknande istället. Den jag är ihop med vill jag ska hålla sitt ord. H*n ska absolut umgås med vänner och familj men har vi bestämt något särskilt just en dag så vill jag veta att det är prio ett den dagen och det känns inte riktigt så nu. Och det är inte ok runt mitt/mina barn

och lite deppig. Jag är bara så fruktansvärt trött in i djupet av själen. Det har hänt flera oerhört jobbiga saker det här året och energinivån är väldigt låg. Jag är så trött på att göra allt markarbete själv. Det är bara jag som tvättar, städar, viker kläder, handlar, matlagning osv. Precis som jag haft det i 2,5 år så det är inget nytt men jag är just så så fruktansvärt äckligt trött på allt detta. Vill bara äta ute en hel månad men icke. Ekonomin är tight som det är redan ändå. Juli har inte ens börjat och det finns inte ens 1000kr kvar för resten av månaden. Tröttsamt.

Ofta får jag frågan av andra föräldrar som lever i par, hur jag orkar. Jag svarar i princip alltid att oftast går det jättebra och det gör det men det är tungt. Så förbaskat jävla tungt emellanåt, när man är så trött och stressad så att man bara sitter och gråter. Så jävla tungt de där månaderna när man vabbar och vabbar och vabbar och man får en halv lön som inte räcker till alla utgifter. Så jävla tungt när man fått nattsömnen störd natt efter natt en längre period så man bara vill dra täcket över huvudet när klockan ringer på morgonen. Jag har dessutom barn som inte klarar av störningar i deras vakentid så jag kan aldrig någonsin ta en sovmorgon utan jag måste gå upp 6 varje dag. Året runt. Jag stupar i säng kl.20 och somnar oftast före 21 men är ändå så tröttdagen efter att det känns som att jag går runt i kletigt tugummi.

Jag blev tom sjukskriven två veckor av en läkare i höstas men jag kunde inte använda sjukskrivningen, det jag var stressad över var ekonomin eftersom jag hade vabbat sönder lönen totalt flera månader i sträck och jag visste att det var MINST två tre månader innan ekonomin blev ok igen ås jag kunde inte vara hemma de där dagarna.

Men oftast går det bra. Man orkar för att man måste orka.

Men just nu sitter jag bara och gråter av trötthet och stress. Jag blev totalt nertryckt i skorna häromdagen då jag pratade med en bekant som beklagade sig å det grövsta över att hans fru var bortrest så han fick ta allt. Jag sa Ja välkommen till mitt liv och det jag fick till svar var att Jamen du är ju van, du har det ju så jämt så det är ju inget konstigt för dig. Nej det är det inte men skulle jag orka mer och vara piggare än honom för det? Det är inte ofta jag vill slå till folk men jag hade lust att ge honom en stor käftsmäll för det uttalandet.

Nu har det börjat gå magsjuka igen på dagis. Mina barn är som magneter för sådan skit så med stor sannolikhet väntar flera i princip sömnlösa nätter igen och vab och trasig lön och ännu mer stress i min redan sönderstressade kropp. Hur länge kommer jag att orka den här gången innan jag knäcks totalt?

Just nu är jag så less på allting känns det som. Kört fast på jobbet. Konstant tjafsande med den lilla här hemma, trotsande till tusen både morgon dag och kväll och ofta även nätter. Jag gör inget annat än diskar, dammsuger, torkar golv, tvättar, lagar mat. Ändå är diskhon överfull med disk, det är matrester, fläckar och flis överallt på golven.

Ekonomin haltar. Kommer man någonsin ikapp? Jag kände ett litet hopp inför den här lönen men hade glömt hur mycket jag var tvungen att vabba och dagen jag blev tvungen att ta tjänsteledigt. Poff sa det så försvann nästan 4000kr. Vabpengarna som hunnit komma in gick åt till mat och blöjor eftersom den pyttelilla lön jag fick i januari efter att bara kunnat jobba 7 dagar i december var ju inte mycket att hurra över precis. Det är sådana här dagar jag verkligen önskar att jag hade någon att dela vardagen med. Så inte allting hela tiden vilar på mina axlar. Men ja. Nu gör allting det. Så det är väl lika bra att jag går härifrån och återigen får städa (det går inte att dammsuga när barnet/barnen sover, dammsugaren låter som ett tröskverk, den behöver bytas ut men hur ska jag ha råd med det) istället för att umgås med barnet/barnen.

Vi åkte till min mamma i Skåne över jul och nyår. Det var så skönt med lite ledighet och avlastning. Hon är verkligen guld värd. Kunde även hälsa på bästa vännen som fortfarande bor kvar på orten också. Det var så länge sedan jag kunde träffa henne och vi hade så roligt.

Barnet/barnen fick inte ens ett god jul-sms av sin far. Trist men sant. Ingenting. Det är tur att vi har så bra släkt som bryr sig så mycket om oss och framförallt barnet/barnen blir riktigt bortskämda av sin mormor. Ibland kanske lite för mycket till och med ;-)

http://www.expressen.se/gt/kronikorer/frida-boisen/frida-boisen-barnen-har-blivit-slagpasar/

Däremot för mig behöver det ju inte vara så att barnet/barnen blir misshandlade, det är ju de som drar nitlotten med farsor som innan barnet/barnen kommer tycker att ja vad mysigt med barn och när barnet/barnen kommit så blir det verklighet och de får panik och sticker. Ibland tom innan barnet föds, ibland efter något år...

NÄR ska jag komma på fötter med ekonomin egentligen? Först leva med en karl som inte kan hantera pengar så mina pengar försvann både till mina, våra gemensamma OCH hans utgifter, sedan bli ensamstående med heltidsansvar och allt vabb. Jag kommer inte kunna betala mina räkningar och mat i december och nu har det dessutom gått sönder en sak hemma som kommer bli svindyr för mig att betala just den månaden när jag inte ens kan betala räkningar och mat. Jag blir så less. När ska detta sluta? När ska ekonomin sluta gå åt helvete hela tiden? =(